Fogelström skildrade varför välfärden behövs

Kultur 100726

|

 

En dag i april, när jag för omväxlings skull inte hade några egna möten att tänka på, gick jag till ABF-huset i Stockholm för att lyssna på en föreläsning om Per Anders Fogelström.
Det berodde på att Fogelström länge varit en viktig författare för mig, inte minst Stad-serien, med dess tydliggörande av den stockholmska arbetarklassens historia. Men det berodde lika mycket på att föreläsaren var en gammal klasskamrat till mig, sedan länge bosatt i Paris, där hon också skrivit sin doktorsavhandling – just om Fogelström.
Utlandssvenskars perspektiv på Sverige kan ibland vara förbryllande, ibland berikande. Den här föreläsningen var definitivt av det senare slaget.

Ingela Guerrien-Thurén har levt utomlands i 40 år. Under den tiden har debatten kraftigt förskjutits, från att handla om jämlikhet och solidaritet till att handla om individualism och rätten att satsa på sig själv. Då dominerade frågan om vad man kunde göra politiskt för att påverka samhället, i dag handlar den om vikten av att inte störa marknaden (eller gjorde åtminstone fram till finanskrisen). Förskjutningen har skett gradvis, och kanske har vi inte ens själva märkt hur mycket det faktiskt påverkat oss.
Den förändrade debatten har, förstås, omfattat hela Europa. Men den har kanske varit mer dramatisk hos oss, eftersom vi startade ur ett läge som starkare än i andra länder dominerades av jämlikhets- och solidaritetsperspektivet. Och förmodligen ser man förskjutningarna i just den svenska debatten tydligare, om man inte själv lever med i processen med dess gradvisa förändringar, utan fortfarande bevarar en mer intakt bild av hur det såg ut, när förskjutningen började.
En sådan förändring är ju individualiseringen av det som är samhällsfrågor. Arbetslöshet och sjukskrivning ses aldrig i sammanhang med villkor i arbetslivet. Att det finns en faktiskt ökande utsortering av dem som inte riktigt anses möta de hårdnande kraven. Eller en faktisk diskriminering av personer som, medvetet eller omedvetet, betraktas som för avvikande från den svenska normen. Det syns knappast i den offentliga debatten (och definitivt inte i regeringspolitiken).

Den ökande betoningen av den individuella friheten till egna val har som en mörk baksida uppfattningen att om individen väljer fel, får han/hon skylla sig själv. Att människors val rent faktiskt bestäms av yttre omständigheter, där somliga har mycket större möjligheter att välja rätt än andra. Det syns inte heller i debatten. Är man född av fel sorts föräldrar, i fel sorts ekonomiska omständigheter, då får man också skylla sig själv.
Ingela Guerrien-Thurén talar om Henning och Lotten, huvudpersonerna i den första boken i Stad-serien (”Mina drömmars stad”). Henning som – med sondottersonens ord i den sista boken – var ”en vanlig hygglig människa som gjorde sitt bästa”. Utan att det räckte.
Henning var hamnarbetare, slet för att försörja sin familj även när han var långt framskridet tbc-sjuk. På samma sätt som Lotten slet för att hålla hemmet och ungarna rena och lusfria – och för att försörja dem som tvätterska, när Henning dött. Ändå räckte det bara till det allra nödvändigaste. Ändå måste ett av barnen lämnas bort.

Det här är en av bilderna ur boken som stannat hos mig. Läkaren som ordinerar vila och skonsam kost, bland annat ägg, för Henning, när han är i sjukdomens allra sista stadium: ”De försökte följa läkarens råd. Men några ägg fick de aldrig råd att köpa.”
– Det finns omständigheter som individen inte rår på, säger Ingela Guerrien-Thurén.
– Människors liv bestäms av vilka villkor samhället sätter upp för dem, och är de villkoren för hårda räcker det inte hur mycket man än anstränger sig.
Nej, man måste ändra på just samhällets villkor. Det var den verkligheten, och den kunskapen, som arbetarrörelsen växte fram ur. Om människor ska få större möjligheter just att skapa goda liv – individuella liv – för sig själva, då måste man forma ett samhälle som tillåter det.
Inte bara för de starkaste och mest framgångsrika. Utan lika mycket för alla dem som gör de många ”vanliga” jobben, de där som samhället inte klarar sig utan. Det räcker inte att öppna möjligheten för individuella klassresor. Man måste minska skillnaderna i villkor mellan klasserna. Och göra det möjligt att växa, utvecklas och ha en tryggad ekonomi oavsett yrkesposition.

Det är därför arbetarrörelsen alltid betonat samhällsstrukturerna, och nödvändigheten av att påverka och förändra dem – inklusive dem som skapas av ojämna maktförhållanden i arbetslivet. Inte i motsats till en politik som stärker individen, utan därför att möjligheterna att i verklig mening stärka individens roll är beroende av vilka villkor samhället, kollektivet, formar för individen.
Kanske är det en kunskap vi litet tappat bort under de senaste decennierna. Men också en kunskap som vi håller på att ta tillbaka, känns det som.
Ingela Guerrien-Thurén lyfter också en annan bild från Fogelström, som länge varit viktig för mig. Den handlar om Emelie, Hennings dotter, en av de många stillsamt sega kvinnor ur arbetarklassen, som med sitt arbete burit upp både försörjning och omsorg om barn och släktingar. Jag har träffat många som hon, haft dem i släkten, och de är kanske en av anledningarna till att hon framstår som så levande för mig.

Emelie hör till dem som alltid ställer upp. Men för henne handlar inte ”att hjälpa” om att köpa sig fri med litet pengar – pengar har hon förresten nästan aldrig hade. ”Att hjälpa” handlar för henne om att bidra med något som hjälper mottagaren att själv bli litet starkare.
Hon tar hand om ett barn som misshandlas, bjuder hem barn i släkten till middag när deras egna föräldrar inte riktigt räcker till, hon intresserar sig för en liten flicka med talsvårigheter, ordnar arbete åt en klumpig pojke som andra redan dömt ut – och mer ändå. Och nej, hon är inte motbjudande ädel och självuppoffrande. Hon gör det hon måste i den vardag som är hennes.
Emelie ägnar sig inte åt välgörenhet, uppifrån och ned. Emelie är, i genuin mening, solidarisk: den solidaritet som växer ur insikten om att vi ömsesidigt beror av varandra, och att ensam inte är stark. Hon får tillbaka: när hon själv börjar bli gammal och trött är det andra, de barn hon en gång hjälpt, som nu tar hand om henne.
Och det där – den ”hjälp” som handlar om solidaritet mellan människor som när som helst kan byta situation med varandra, och som inte handlar om några passiva ”bidrag” utan i grunden om hjälp till självhjälp – det ligger också i arbetarrörelsens gamla arv.  Varför ville vi, exempelvis, ha en hygglig arbetslöshetsförsäkring och en hygglig sjukförsäkring?
Jo, naturligtvis därför att vi visste (och vet) att alla faktiskt kan förlora jobbet, eller bli sjuka eller skadade. Det är inte rimligt att det ska slå sönder familjens ekonomi, tvinga familjen att flytta och barnen att byta skola. Inte heller är det rimligt att man ska hamna i underläge mot arbetsgivarna och tvingas acceptera jobb på hur dåliga villkor som helst.

Men varför har vi då samtidigt alltid (eller åtminstone fram till 1990-talet) kopplat a-kassan till en arbetsmarknadspolitik med möjligheter till omskolning, hjälp att starta eget och hjälp att hitta nytt jobb? Varför byggde vi upp anpassningsgrupperna på arbets­platserna och varför drev vi igenom främjandelagen?
Förstås för att det inte räcker bara med det som Moderaterna behagar kalla ”bidrag”. Tryggad ekonomi är en grundförutsättning, men räcker inte. Det handlar också om möjligheter att ställa om. Hjälp till självhjälp.
För möjligheterna att ställa om kan inte bara skapas av individen själv, utan beror på samhällsinsatser.

Varför, egentligen, har vi låtit Moderaterna sprida föreställningen att hyggliga ersättningar ur försäkringssystemen står i motsats till åtgärder för att människor ska kunna komma tillbaka till arbetslivet igen? Och att Socialdemokraterna – som varit pionjärer för den aktiva arbetsmarknadspolitiken! – skulle nöja sig med att låta folk leva på ”bidrag”?

Texten är tidigare publicerad i tidskriften Tiden nummer 2, 2010.