LO företräder inte sina medlemmar

I Roland Anderssons debattartikel i Stockholmstidningen den 5/7 är ”arbetsfred”, ”stabilitet”, ”samförstånd” och ”samarbetsvilja” återkommande nyckelord. Det är tydligt att han är gammal ombudsman snarare än bemanningsanställd, och inte kan se eller relatera till den arbetsmarknad som är alltför verklig för dagens arbetare. ”Samförståndet” och ”samarbetsviljan” på den svenska arbetsmarknaden har under de senaste decennierna varit enkelriktad: företagens vinster har ökat och arbetarnas villkor har försämrats. Låga löner på osäkra anställningar är en verklighet för allt fler. 
Bemanningsföretagens inträde på arbetsmarknaden 1993 har i dag undergrävt all form av anställningstrygghet på stora delar av arbetsmarknaden. Detta är något som varje fackföreningsrörelse värd namnet givetvis måste reagera på. Vi syndikalister tar striden för trygga anställningar och drägliga arbetsvillkor med de ”klassiska fackliga metoder” som Roland Andersson efterlyser: organisering bland de anställda och kamp för medlemmarnas, och alla arbetares, intressen.
Ett bra exempel på sådan organisering och kamp är striden på Berns. Här har anställda flyttats runt mellan olika bemanningsföretag, men med samma arbetsledning och arbetsplats: i praktiken alltså anställda på Berns, och med bemanningsföretagen endast som ett medel för Berns att juridiskt försöka flytta sin olagliga verksamhet (22-timmars arbetspass, 7-dagars arbetsvecka och svarta löner långt under alla kollektivavtal för att nämna toppen på isberget) utanför det egna organisationsnumret. Striden mellan oss och Berns uppstår första gången när några anställda 2007 går med i SAC och tar strid för drägliga villkor och att över huvud taget få ut sina löner. Efter ett par strider har man kämpat till sig drägliga villkor men flyttats runt mellan tre bemanningsföretag. Anledningen till runtflyttningen är enkel: man samlar inte las-tid efter arbetsplats utan efter löneutbetalarens organisationsnummer, varför man kan hävda att någon som varit anställd sju år med samma arbetsplats och samma arbetsledning bara har ett och ett halvt års tid på las-listan. Ett listigt sätt att försöka göra sig av med jobbiga arbetare som organiserar sig fackligt i stället för att acceptera moderna slavvillkor, och något som ingen fackförening värd namnet kan acceptera utan strid för sina medlemmar.
När Roland Andersson pratar om ”hot” och ”utpressning” så kan man inte annat än le. Som gammal ombudsman vet Andersson mycket väl att all förhandling vilar på hot om stridsåtgärder. När LO-förbunden erbjuder ”arbetsfred” är det ju just ett hot om strid om inte kraven uppfylls.

I konflikten vi talar om har Berns varit oerhört konfliktintriktade. Det har krävts 18 veckors stridsåtgärder för att få Berns att ens sätta sig vid förhandlingsbordet, och väl där presenterar de inte ett enda förslag till lösning. I stället hotar Berns med att stämma arbetstagarna privat för stridsåtgärdernas verkan, något som en gammal LO-ombudsman borde inse är exempellöst aggressivt. Det är en attack mot hela fackföreningsrörelsen att ge sig på medlemmarna istället för facket. En sådan arbetsgivare stödjer Roland Andersson med sin text.
Roland Andersson tror att det faktum att LO-förbunden blir allt svagare går att råda bot på med information om deras verksamhet, men missar själva poängen. Vikande medlemstal beror på att man i dag inte företräder sina medlemmars intressen. Förväntar sig Roland Andersson på allvar att någon arbetare skulle tro att dennes intressen på arbetsplatsen har något gemensamt med Wanja Lundby-Wedins, eller någon annan fackmiljonärs? När Roland Andersson pratar om att ”möta de unga löntagarnas förväntningar” kunde perspektivet inte vara tydligare: man ser medlemmarna som kunder som köper försäkringar och professionell juridisk rådgivning.

Så ser LO-förbunden ut i dag: en toppstyrd organisation som gör sitt bästa för att hindra alla strider dess medlemmar vill ta, vare sig det handlar om lagerarbetare eller sopåkare. Det skulle inte i någon tryggt avlönad ombudsmans vildaste fantasi förekomma ideer om att låta medlemmarna utforma verksamheten. Då skulle ju samma ombudsman snabbt bli arbetslös. Kanske skulle rent av medlemmarna få för sig att ställa krav på sina arbetsvillkor och äventyra ”samförståndet” som ombudsmännen och företagen tjänar så mycket på.
I SAC organiserar vi oss så att alla beslut fattas på lägsta möjliga nivå, av de som direkt berörs av dem. Ingen avlönad ombudsman ska avgöra hur de anställda på en arbetsplats ska bedriva sin fackliga verksamhet. I en kämpande, demokratisk fackförening kan vi själva se vilka våra intressen är, och hur vi ska ta dem tillvara. Så kan vi också på allvar ta striden mot bemanningsföretag och otrygghet, för flexibilitet på våra villkor.

Victor Mauritz
medlem i LS av SAC