I skymundan av personfrågan
Så står det socialdemokratiska partiet där igen; inför en jobbig process med att välja en ny ordförande. En som kan nå ut till väljarna och få hela partiet att hålla sams; inte tala med en röst, men i varje fall dra åt samma håll.
Vad som började med en energikick, på förra vårens kongress, förbyttes snabbt till en till synes evighetslång golgatavandring. Håkan Juholt har sina goda sidor – och sina dåliga. En av de goda är att han är en bra talare kan lyfta fram den socialdemokratiska verklighetsanalysen och visionen. Han är populär hos gräsrötterna, för han har mött många av dem på möten ansikte mot ansikte, och där är han i sitt esse. När mötet är slut känner man att ja, det är är så här vi vill förändra världen.
Dessa goda sidor kom tyvärr, precis som politikens sakfrågor, att överskuggas av personfrågan.
På ett tidigt stadium viftade Håkan Juholt undan sina egna möjligheter att bli partiledare med att han var för yvig, och det visade sig tyvärr vara rätt träffande. Han hade tidigt behövt lära sig att bli mer noggrann. Detaljfel kan glida förbi utan att någon märker det, eller accepteras som en skämtsam överdrift, på ett litet partimöte. Med mikrofoner och en eggad presskår som publik blir det i stället en lögn som man får leva med för evigt.
Hade Håkan Juholt kunnat sitta kvar om han snabbt lärt sig läxan, och med ett mer helhjärtat stöd från hela partiet? Inte omöjligt. Nu blev det inte så.
Håkan Juholt var inget självklart val; hade Socialdemokraterna för ett år sedan haft en given, samlande partiledarkandidat hade partiet inte befunnit sig i denna djupa kris i dag. Bland de namn som redan har börjat nämnas finns inga nya stjärnskott, och föga har väl hänt vad gäller de olika distriktens bestämda preferenser, vilket innebär att Socialdemokraterna riskerar att åter vara på väg in i en uppslitande nomineringsprocess. Den gångna periodens stridigheter om förtroende eller inte förtroende för Håkan Juholt har säkert förgiftat atmosfären än mer.
Då ska man betänka att priset i tävlingen om partiledarposten är att granskas under lupp, helt säkert råka ut för mediedrev om än bara för en för sent betalad parkeringsbot, och få leva med personvakter under obestämd tid. Man undrar hur många supermänniskor som känner sig pigga på att ställa upp?
Man kan inte annat än hoppas att de faktiskt finns – och att de är några stycken som är villiga att tidigt säga att de är intresserade, så att de medlemmar som ska välja dem får en chans att överväga sitt val. För Sverige behöver en socialdemokratisk politik.
Den socialdemokratiska analysen av samhällsproblemen har det senaste året fått forskarstöd från flera olika håll, men hur mycket man från socialdemokratiskt håll än sagt att nu vill man prata politik har det ändå försvunnit i bakgrunden. Överskuggad av personfrågan, men även av den tidsanda som säger att många problem som förr sågs som strukturer och offentliga frågor har reducerats till personliga problem.
Visst kan du få en bostad om du hostar upp pengarna, visst kan ni få en fotbollsplan om ni föräldrar lovar att göra allt jobbet, och glöm för all del inte att välja rätt skola för dina barn och rätt äldreboende för dina föräldrar. Och kom inte och gnäll till oss folkvalda om det blev fel någonstans; vi kan ingenting göra.
Det behövs en stark, socialdemokratisk röst som vågar stå upp för att det här är frågor som angår oss alla, och som kan lösas på politisk väg. En rörelse som leds av en partiledare som tar striderna för ett bättre samhälle för alla, även underklassen.
Jag hoppas att hon eller han finns därute.
Ylva Säfvelin