Att vårda ett arv
Man behöver inte vara särskilt partisk för att hävda att det var de rödgröna som dominerade Almedalsveckan. Det vara de rödgröna som levererade överenskommelser medan regeringspartierna mest soloåkte. Alliansen gjorde ett utspel om skolan men väntar annars mest på sitt valmanifest i augusti.
Den stora förloraren var Centerledaren Maud Olofsson, som inte bara jagades av avgångsrykten och av att avhoppade Solveig Ternström ställde upp för Mona Sahlin. Centern fick dessutom sin slottid i mediernas fokus dränkt av arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorins (M) hastiga avgång.
Mona Sahlin höll ett ideologiskt starkt tal. Hon tycktes avspänd, full av självförtroende och till skillnad från de andra partiledarna hade hon en historia att berätta om vart Sverige är på väg och vilken väg landet borde ta istället. Sahlin har aldrig känts mer som en statsminister än hon gjorde den här kvällen i Almedalen. (Ett längre referat av talet finns här.)
På förmiddagen dessförinnan hade Sahlin och de rödgröna pratat vård efter behov i trädgården till Ingvar Carlssons sommarstuga strax norr om Visby.
Då var det en och annan av oss journalister som kände att budskapet fick en liten slagsida mot att handla mer om stopplagar istället för utveckling.
I sitt tal ägnade Sahlin mer tid åt att förklara att en majoritet, inte bara de mest utsatta tjänar på den svenska moddellen – att vi delar på risker och ger alla människor samma livschanser.
Här ligger en viktig nyckel till framgång i valet. Att svenska folket funderar över vad som byggde Sverige starkt.
Efter besöket hos Ingvar Carlsson och vandringen längs fiskestugorna och blåelden vid havet, såg jag fram emot stor-stadseminariet som vi skriver om i denna tidning.
Tyvärr fick jag beskedet att min funktionshindrade dotter åkt in på sjukhus med epilepsi så jag blev tvungen att åka hem hals över huvud. Efter en jobbig kväll på akuten kom jag hem och gick igenom posten.
Där låg ett brev från Attendo, som den borgerliga majoriteten i Enskede Årsta Vantörs stadsdelsnämnd (kända förskingrare på förskolemarknaden) sålt ut driften av min dotters kortidshem till. En stor del av personalen hade efter prövotid sagt upp sig och återgått till sin kommunala arbetsgivare var beskedet.
Jag har goda erfarenheter av privata alternativ, dem jag självt valt. Men i detta fall var privatiseringen enbart ideologisk. 100 procent av brukarna var emot. Privatiseringen sker av kvalitetsskäl, inte av ekonomiska skäl, hette det.
Nu har vi facit – de handikappade barnen förlorar en stor del av de människor som varit deras trygghet. Av ren privatiseringsdogmatism.
Fredrik Reinfeldts och Moderaternas valkampanj ackompanjeras nu av Wille Crafoords låt ”Flyter”. Den har sensmoralen att om det funkar, byt inte spår.
Så är det med den svenska välfärdsstaten. Den funkar, det visar all erfarenhet och forskning. Var rädd om den.
Jan Söderström